Kemisk riskbedömning är en förutsättning för regulatoriska beslut. Det gäller inte minst vilka kemiska ämnen som ska tillåtas på marknaden och vilka material som bedöms lämpliga för olika produkter. Riskbedömning är följaktligen av stor betydelse för industri så väl som för myndigheter och politiker, och i förlängningen för folkhälsan och tillståndet i miljön.

Den metodik som idag används vid kemisk riskbedömning har varit praxis länge. Med dagens situation med tusentals kemikalier på marknaden och där nya tillkommer i snabb takt, behöver metodiken för riskbedömning genomgå en betydande modernisering. Myndigheter och företag behöver kunna riskbedöma många kemikalier och andra ämnen i kombination, liksom kunna hantera nya ämnen som inte följer de traditionella toxikologiska mönstren. För att det ska vara möjligt behövs digitala tekniker och ökad användning av data, samt principer för hur osäkra eller bristande underlag ska hanteras. Samtidigt behöver kunskapsluckor fyllas, och det behövs data om exponering, spridning och effekter av kemiska ämnen, såväl som robusta metoder för att kunna mäta nivåer och effekter av dessa. För att kunna välja rätt styrmedel och andra åtgärder behövs större kännedom om vilka åtgärder som har effekt och vilka som kan användas även vid osäkerhet.

Det finns idag allt för lite vetenskapligt grundad kunskap om förvaltningssystemet och samhällsekonomiska analyser som berör kemikalieområdet. Mer forskning är därmed en förutsättning för att sätta in rätt åtgärd på rätt plats, och för att kunna agera proaktivt. Förflyttningen mot nästa generations riskbedömning kräver mer samverkan mellan forskare av olika discipliner, samt med myndigheter, näringsliv och andra behovsägare.

Jordens resurser behöver nyttjas med större försiktighet och effektivitet. Cirkulär ekonomi är ett viktigt verktyg för detta. Det är viktigt att förena målet en giftfri, och kemikaliesäker, miljö med arbetet för en ökad cirkulär och resurseffektiv ekonomi. Men att förena dem innebär också svårigheter, eftersom produkter och material som ska återanvändas eller återvinnas kan innehålla ämnen och substanser som inte är önskvärda i nästa användningscykel. Viktiga aspekter för en hållbar förflyttning mot resurseffektivitet inkluderar spårbarhet, en cirkulär ekonomis effekter på samhälle och andra hållbarhetsmål, incitament för förändring av arbetssätt och beteenden, samt styrmedel och tillämpning.

Både forskare, myndigheter, intresseorganisationer och näringsliv påtalar behovet av mer forskning på området, och att samhället måste agera och samarbeta för att öka både kemikaliesäkerheten och cirkulär ekonomi sida vid sida. Forskare, näringsliv och andra relevanta aktörer behöver samlas för att tillsammans diskutera och testa lösningar. Komplexiteten i frågan innebär att det behövs både breda tvärvetenskapliga forskningssamarbeten, liksom tvärsektoriella samarbeten.

Klimatförändringarna förväntas påverka både förekomsten och spridningen av miljöföroreningar. Ett förändrat klimat kommer dessutom i sig att påverka hur miljöföroreningar sprids, men också leda till effekter som gör att det i framtiden kommer att behöva introduceras nya kemikalier eller nya användningsområden för kemikalier. Här finns stora kunskapsbrister kring vad som väntar, och därmed stora behov av forskning.

Direkta effekter på kemiska ämnen och andra miljöföroreningar blir verklighet när temperatur och nederbörd förändras, med torka, bränder, förändrade grundvattennivåer, översvämningar, ras, skred och erosion som följd. Kemiska ämnen och miljöföroreningar sprids då på nya sätt och kan därmed bidra till att människor och natur exponeras. Till det kommer också mer indirekta effekter av kemikalieexponering, som en följd av att behoven av kemiska ämnen förändras eller av att människor förändrar sina beteendemönster. Som exempel kan nämnas att behovet av andra typer av växtskyddsmedel kommer att öka i jordbruket när temperaturförändringar gör att nya skadedjur kommer till Sverige. Den gröna omställningen och teknikutvecklingen leder också till ett ökat behov av kemikalier, jordartsmetaller och mineraler som då behöver hanteras vid produktion och brytning, utsläpp och avfall.

För att kunna agera proaktivt finns det stora behov av att öka kunskapen om vad människor kan förväntas exponeras för framöver.